Sumatra, Java, Sulawesi.

Namn så vackra att poeter
måste ha kommit på dem.

Som pojke drömde jag om
att följa dessa handelsrutter.

Jag skulle bli förmögen
och gifta mig med en furstedotter.

Men ödet tog en
mycket mindre romantisk vändning.

Jag blev tryckare och journalist.
Utan ekonomisk framgång—

—och inte heller tursam i kärlek.

Motvilligt lärde jag mig skillnaden
mellan fantasi och verklighet.

Den här historien är inte fantasi.
Och även om den är en saga—

—så är den sann och blev min
historia lika mycket som hennes.

Under sommaren 1817 verkade England
kanske grönt och härligt.

Men det kunde vara en farlig plats
för en ensam resande.

Förtryckande lagar hade införts.

Tiggare och landstrykare hamnade
ofta hängande i soldaternas rep.

Trots detta lyckades
en resande undgå armén—

—tills bönder hittade henne
vid byn Almondsbury.

Var är min fru?
Var är mrs Hunt?

—Hon är fortfarande där inne.
—George!

Kan ni gå hem, allihop?
Snälla.

Folk vill ha fem shilling
för att ange en lösdrivare, men...

...hon ser inte ut som en tiggare,
mr Hunt.

Sköt dig själv, George.
Hon är ingen marknadsattraktion.

—En utlänning?
—Ja, men inte fransk. Oroa dig inte.

—Tänk om hon är från Korsika?
—Det är hon inte.

Jag pratar franska.

På Korsika pratar de franska,
eller möjligen italienska.

—Det visste jag inte.
—Jag tror att hon är turk.

Vi hade en portugisisk piga
under det spanska fälttåget.

Hon visade sig vara man.

Vad har det med den här
olyckliga unga flickan att göra?

—Han var fransk spion!
—Hon är ju uppenbarligen kvinna.

—Du är inte i Spanien nu!
—Nej, och det är synd.

Jag ber om ursäkt, kära barn.

Jag ber om ursäkt. Jag tar
med dig nånstans mer civiliserat.

Tack. Väntar du här?
— Följ med, kära barn.

Huset är stort, men de som bor här
är väldigt vanliga.

—Ni har en talang för det, ma'm.
—Ja, jag tror att jag utvecklas.

Prästen är här. Han har med sig nån.

Mr. Worrall är tillbaka
från Bristol först imorgon.

—Jag hoppades att...
—Varför tror ni att hon är turk?

Hennes hatt, ma'm.

Caraboo.

—Caraboo. Heter hon så?
—Hon har inte sagt det förut.

Ni...Caraboo?

Caraboo.

Worrall.

Worrall.

Jag heter fru Worrall.

Worrall.

Skicka in mr Frixos till salongen.
Skynda dig!

Hon är inte grek. Inte turk.

Det hade jag vetat.
Och hon är absolut inte grek.

Kan du inte fråga henne nåt
på ditt språk?

Mr Hunt kanske kan ta med henne
till platsen han hittade henne på.

—Fråga henne nåt, snälla.
—Ja, madam.

Talar du några andra främmande språk?

Bara engelska.

Är det hennes turban som får henne
att se så utländsk ut?

—Ja, kanske.
—Kära ni...

Caraboo?

Hon är zigenare, madam.
Jag kastar ut henne.

Jag är inte så säker.

Ta med henne till personalmatsalen.
Ge henne mat och en säng.

—Har du nåt namn?
—Låt henne vara.

Hon säger ju inte flaska.

Tycker du inte om kött?

Hon säger nog att hon tycker om
maten, miss Wilberforce.

Jag litar inte på henne.

Vad kommer mr Worrall att säga
när han kommer hem?

Vad mr Worrall säger behöver inte du
oroa dig för, Frixos.

Ja, madam.

Sov gott.

Herregud.
Jag behöver en återställare.

—Ge mig nåt att dricka, Frixos!
—Jag kommer.

Godmorgon, sir.

Varsågod.

Vad fan är det?

Det där är en byst av Homeros
på ett bord av Chippendale.

Marmorn kommer från
ett brott i Italien...

Inte den tonen till mig!
Speciellt inte så här tidigt.

—Vem är det där?
—Det är en smutsig tiggare.

En tiggare?

Mrs Worrall tog emot henne. Känner ni
till den barmhärtiga samariten?

En tiggare?

De fattiga gjorde uppror igår kväll.
Dragonerna tillkallades, sju döda.

—Jag kunde inte komma hem.
—Det låter hemskt.

Tiggare sover på trappan till banken,
och så har jag en här, i mitt hus!

Vårt hus, jag betalade för det.

Och hon är ingen tiggare.
Hon är en främling i nöd.

Vi är alla i nöd.
Jag skickade henne till Bristol.

—Vart då?
—Till rätten i Bristol!

Hade hon några ägodelar,
förutom sina kläder?

Rena underkläder, ett stycke tvål,
en märlspik och ett äpple, ers nåd.

Vad heter du?

Vad heter du?

—Och inga pengar?
—Bara några utländska mynt.

Alla personer eller utlänningar
som tigger vid dörren eller på gatan—

—anses vara lösdrivare.
Tre månader i arresten.

Jag såg att en av fångarna
pratade med henne.

Gjorde du?

För in honom.

Känner du den här kvinnan?

—Nej.
—Han pratade med henne.

Nej, sir. Hon lärde mig bara
några ord på sitt språk.

—Vilket språk är det?
—Det vet jag inte, sir.

—Var kommer hon ifrån?
—Det vet jag inte heller.

Fråga varför hon går
från dörr till dörr i Almondsbury.

Peleyan ...pojke.

Peleyan ...pojke.

—Worrall.
—Mrs Worrall, din dåre.

—Vad säger hon?
—Hon säger nåt om en kubang .

Jag vet att det låter dumt.

Jag tror att hon säger
att hennes far är kung.

Kubang. Kung.

—Driver du med rätten, McCarthy?
—Jag tror inte på det heller.

Får jag fråga hur man stavar
till kubang , mr Haythorne?

—Förbannade journalist.
—Mr Haythorne.

Får jag tala med ers nåd?

Jag tror inte på den här irländaren.
Eller på henne.

—En kung!
—Hon är uppenbarligen utlänning.

Hur ska hon kunna veta
att det är brottsligt att be om mat?

Dessutom tiggde hon inte.
Jag ber er, mr Haythorne.

Sätt flickan i mr Worralls förvar
tills vi vet mer om henne.

McCarthy döms till tre månader
i arresten för lösdriveri.

—Felix Gutch från Bristol Journal.
—Jaha, det är ni.

Jag har funderat på vem som har
skrivit så hemska saker om min man.

Jag vill gärna höra om den unga
damens historia. När det passar er.

Med tanke på vad ni har skrivit
om min mans bank—

—lär han inte låta er komma
i närheten av vårt hus. Adjö.

—Godmorgon, mr Gutch.
—Godmorgon.

Jag hade aldrig sett
en orientalisk prinsessa.

Men det hade inte mrs Worrall
heller. Folk tror på två saker.

Det de läser i tidningen, och det
de vill tro. Så ser världen ut.

Så där.

— Danke, Worrall.
—God natt, kära barn.

—Tänk er, hon är kunglig...
—Det vet vi inte med säkerhet.

Er tidning har mage att anklaga
ledningen för banken för korruption—

—och så vill ni komma in i mitt hus!

Snart kräver ni väl att vi publicerar
alla våra lån!

Låt oss inte blanda ihop det. Flickan
har inget med banken att göra.

Hennes historia bör berättas.

Er godhet mot en främling i nöd
kommer inte att gå obemärkt förbi.

Försök inte lura er in i mitt hus.

Jag ser allt vad ni gör.

Mrs Worrall.

—Herregud, vad gör hon?
—Hon har valt en dålig plats.

Få ner henne, Frixos.

—Hon är inte klar med sin psalm.
—Det är ingen psalm!

Då gör jag det själv.

—Håller du i stegen, Frixos?
—Ja, jag är här.

—Flicka!
—Flicka? Caraboo?

Prinsessan? Kära barn.

Den här vägen. Kom till mig.

—Du är butler, eller hur?
—Ja, dessvärre.

—Mr Gutch.
—Mrs Worrall.

Jag är ovan vid kungligheter.
Säger man ers majestät ?

Ni gör narr av mig.
Vi säger inte att hon är kunglig.

Det gjorde er landsman, McCarthy.

Nu kan ni avgöra det själv.
Det är ni nog kapabel till.

—Kära vän.
— Ola , Worrall.

—Är en handkyss passande?
—Ni kan väl försöka.

—Pratar hon nån engelska?
—Hon lär sig.

Hon var visst till sjöss. Hon hoppade
överbord och simmade i land.

—En skeppsbruten?
—Hon kanske hölls som slav.

Och så rymde hon.

Esclave.

Oavsett vad så är hon utsökt.
Får jag göra ett experiment?

—Gutch.
—Gutchee da.

Caraboo. Jag utgår ifrån
att det är korrekt stavat.

Caraboo.

—Caraboo.
—Å, mr Gutch...

Javasu.

Kubang... Kung.

Jag måste berätta för mr Worrall.

Det är en bra historia.

En tillfångatagen prinsessa
som sköljs i land i England.

Det säljer tidningar.
Men jag varnar dig.

Man ska inte driva med
de här människorna.

Ni bör förstå att i det här landet
blir man hängd för mened.

—Mr Worrall...
— Mr Worrall?

Jag är här!

Mr Worrall... Jag har goda nyheter.

—Prinsessan kan skriva.
—Nå... Bra! Bra.

Bra.

Jag är intresserad
av allt du kan berätta.

—Hon är väldigt smart, flickan.
—Tror du att hon är en bedragare?

Ja, jag känner igen sorten.

Mr och mrs Worrall anar ingenting.
De är idioter.

Varsågod, sir.

Herrn är en idiot, frun är för snäll.
Därför lurar hon dem.

Det är en bra historia. Håll mig
underrättad, det blir värt det.

—Är det här byn Almondsbury?
—Ja.

—Drack hon det?
—En klunk. Hon gillade det inte.

Där satt du på din kärra
och gav en prinsessa att dricka.

—Nej, jag gav henne en klunk öl.
—Vad hände sen?

Hon följde med mig och Amon,
som hade arbetat hos Tolles.

—Du uppvaktade väl henne.
—Nej.

—Sen sprang hon till Almondsbury.
—Betalade hon för skjutsen?

Hon lämnade den här
när hon sprang iväg.

Magdalen—sjukhuset
för ångerfulla prostituerade.

Psalmer, hymner, böner, regler,
lista över bidragsgivare.

Står det så?
Var har hon fått den, då?

—Får jag behålla den?
—Jag kan inte läsa.

Det bevisade naturligtvis inget.
Men tanken...

Tanken var nästan för absurd och
vidunderlig för att vara möjlig.

Jag fråntar mig allt ansvar. Jag
hoppas att du inte skämmer ut dig.

—Hon behöver kläder.
—Vem ska betala?

Hon har ju inga pengar.
Vi måste göra det rätta.

Den här, kanske? Eller den här?

Din smak kanske är för gammeldags.
Bristols stil är inte modern nog.

Självklart. Hon vill ha kläder
från sitt ursprung.

Inte för ursprungligt, om du förstår.

Och tillsammans med det här...

Nej.

Nej.

—Hon tycker visst om den här.
—Hon har valt ett av de finaste.

—Ska hon ha det på sig, mrs Worrall?
—Det är mycket orientaliskt.

Mycket orientaliskt.

Er flagga visar världen
att vårt hem är ert hem.

Så länge ni önskar stanna i England.

Du är en bedragare. Jag vet det
och jag har spottat i din soppa.

—Nej, ännu värre. Pissat.
—Pratar du med prinsessan, Frixos?

Jag berättar om soppan. Kökspigan
hoppas att hon tycker om den.

Du vet ju att hon inte
förstår engelska.

Det gör inte Frixos heller.
De kanske förstår varann.

Du ser, älskling.
Hon uppskattar mina små skämt.

Du pratar ju naturligtvis bara
med gäster när de pratar med dig.

Jösses, hon är utmattad.
Din soppa var droppen, Frixos.

Jag följer med henne upp.

Söta, underbara varelse. Jag ser till
att hon har det bekvämt.

God natt, min vän.
— Du också, min vän.

—Vad är det med dig, Frixos?
—Ingenting.

Mrs Worrall är
en mycket vänlig kvinna.

—Hon är ett helgon.
—De säger det.

När jag var med armén i Aten,
ni vet...

Aten, Akropolis och demokrati.

Där mötte jag en kvinna som
tog sig an alla lösdrivande hundar.

—Till sist hade hon 38 hundar.
—38?

—Vart vill du komma, Frixos?
—Det är många hundar.

Ja, det är det faktiskt.

Titta här.

—Titta här, mr Frixos.
—Tänk att göra så med ansiktet.

Låt mig se!

Men, mr Frixos!

När vi är tillbaka håller du
prinsessan där uppe i tio minuter.

För att skapa en storslagen entré
för lord och lady Apthorpe?

Hon ska göra ett gott intryck.
De är vänner till regenten.

Du bryter nacken, kvinna!

Ska jag verkligen lämna henne
med tjänstefolket?

—Kom, hon är i goda händer.
—Sluta!

Prinsessa.

Om du erkänner säger vi inget
till mrs Worrall.

Du ska inte få styra över oss, när vi
vet att du är lika fattig som vi.

Vi vill se dina armar.

Dina armar. Nu ska jag se...

—Hon gillar nog inte män.
—Då får du göra det.

—Titta. Hon har inget.
—Det är bara armarna.

Var har vildar annars sina
tatueringar? På rumpan.

Vi tittar överallt.
Håll i armarna.

Böj henne framåt.

Titta, mr Frixos!

Var det du som skrek, mr Frixos?

Jag har inte ofta fel,
mrs Wilberforce.

—Men jag hade fel om henne.
—En liten vilde.

Tack, Betty.

—Kom in.
—En mr Frixos är här.

Bra. Tack, Tom.

Frixos.

Du trycker mr Coleridges verk.
En poet med stor fantasi.

Den betalar tyvärr inte
hans två senaste räkningar.

—Har du nåt åt mig?
—Jag har tagit reda på nåt.

Hon bet mig. Mycket hårt.

Jag vet att en civiliserad kvinna
inte biter så.

Nu tvivlar jag inte längre.
Bara en vilde skulle göra det.

—Det är otäckt, men inget bevis.
—Jag har bevis.

Jag hittade mr Cooks
Stillahavsresor i biblioteket.

Folk har tatueringar på kroppen.
Det har hon också.

—Det är intressant.
—Jag såg det. På hennes ben.

Hon har mycket vackra ben.
För att vara vilde.

Om stället är stort
finns en möjlighet till vinst.

Se bara på Bagot, som blev stenrik
på handelsrutten till Ceylon.

Hennes far ger er nog fördelaktiga
villkor för ett handelskompani.

Ja, jag räddade henne
från fattighuset.

Om det skulle finnas
investeringsmöjligheter...

Jag vänder mig till er först, mylord.

Vet du vem som hade sönder den här?

Ta reda på det och sparka personen.
Det är arvegods.

—Vad pratar hon om?
—Caraboo.

Jag tror att hon säger
att det var hon.

—Herrejäklar.
—Hon är en smakdomare, mr Worrall.

Ta med henne till Bath. Vi kan
presentera henne vid en maskeradbal.

Javasu—dräkter! Tänk dig
vilken sensation hon skulle vara.

Det kan nog vara lite överväldigande
fortfarande, lady Apthorpe.

Tack för att ni kom. Prinsessan
har visat stort intresse för pianot.

Vi inleder med Franz Schubert.
Om det behagar prinsessan.

Det gör det nog.
— Lady Apthorpe?

Vad är det, Frixos?

Jag studerar den korrekta turbanen.
Till prinsessans ära.

Mycket bra. Kan du kalla på de andra?

Kanel, sandelträ...

I Xanadu ett stolt palats blev byggt
till Kublai Khans behag.

Kardemumma.

Herregud!

—Är vår närvaro önskad?
—Ja.

Jag har alltid hatat musikaftnar.
Eller hur, Frixos?

Vi har också
den diplomatiska aspekten.

Vi kan behöva en allierad
utanför kusten.

Om ni lyckas med det
går det inte obemärkt förbi.

Det blir minst en riddartitel.

Kanske en adelstitel,
om jag får nåt att säga till om.

Det skulle göra mrs Worrall glad.

Själv är jag likgiltig inför sånt.

Mr Worrall, snälla du.

Mylord Worrall
låter väl bra, eller hur?

Vad är det för fel, min vän?

Sluta spela, snälla.

Spela vidare, är ni snälla.

Det är en ära att spela får nån som
är så mottaglig för Schuberts musik.

Verkligen trevligt.
Den där Schubert var utsökt.

—Underbart, eller hur?
—Det var ett nöje.

—En ära, Apthorpe!
—Och glöm nu inte... Ni vet.

Er vagn väntar. God natt.

Tänk att hon började grina så där.

Det var charmerande.
Men hon dör väl av tristess.

Fem minuter till med mr Worrall
så hade jag gett upp själv.

—God natt.
—Adjö.

—Vilket löjligt par!
—Kom nu.

Et monopol. Ett kryddmonopol.

Jag blir så rik.

Jag kan ju inte uttala mig utan att
se tatueringen, men det här...

...är nonsens, klotter.

Varken malaj eller javanesiska.
Ingen likhet med kinesiska tecken.

—Mynten, då?
—Javanesisk, indisk...

Varje sjöman som har seglat österut
skulle kunna komma hem med såna.

Jag trodde först
att det var ett bedrägeri.

De här tyder på att er första
instinkt var korrekt.

Det är nåt med henne. Stolthet,
kraft. Jag kan inte avskriva henne.

Hon är en bedragare.

Men hon är åtminstone
en fantasifull sådan.

Jag skulle gärna vilja träffa denna
tolkning av en orientalisk drottning.

—Ni vill bara förödmjuka henne.
—Absolut inte. Ingen av oss.

Jag har inget ont i sinnet.
Det här är en akademisk undersökning.

Hon talar ett språk
jag aldrig har stött på.

Vem är inte rädd för bedragare?
I Rouen är en skomakarson fängslad.

—Han låtsades vara Louis XVII.
—Jag har läst det. Det är fransmän!

Era möjliga investerares tillit
hänger på den här flickan.

Eller hur?

Nej.

Nej. Malabariska.

Nej.

Här. Mangeean.

Nej.

Mandarin.

Nej.

Nej.

Vet du vad det här är?

Det är klart att du gör.
Det är ett räknesnöre.

Allmänt i alla orientens kulturer.

Ni kanske vi demonstrera det
för herrarna här?

Två, fyra, sex fikon.

Sex.

Visa oss sex.

Enligt henne är det omkring
2 000 fikon på bordet.

—Hon kanske använder en annan metod.
—Alla kan se att det är sex.

Men hon kan inte räkna dem
på det här snöret. Tack, mr Worrall.

Ni har ett vackert hus, och jag
tycker om att resa från Oxford.

Det bevisar ingenting.
Det finns tusentals öar i Ostindien.

En av dem kanske är förbisedd.

Ursäkta?

—Vad betyder det?
— Meloo betyder svart.

På flera språk i hela Indien
och Asien.

Hon säger att ni har svarta tänder.
Ni borde dra ut dem.

—Har ni inspekterat hennes bakdel?
—Nej. Vad tar ni mig för?

—Borde vi inte det?
—Hon är nog motvillig.

—Det märkte mr Frixos.
—Tycker ni att vi ska klä av henne?

—Vad betyder det?
—Det betyder gud.

Det verkar rimligt.
Hon ska be.

Hon är väl hedning!

Får jag stanna ett tag, innan jag
åker tillbaka till universitetet?

Jag vill inte avskriva henne
utan vidare undersökningar.

—Meddelar ni mig resultatet?
—Naturligtvis.

Det är mycket fascinerande.

Gola phene fo, Gutchee da.

—Vad betyder det?
— Adjö , utgår jag ifrån.

Jag tänkte väl det.

Men det är varken rejang
eller lampungiska.

Försiktigt under min arm.
Så gör man.

Du fuskar!
Stygga flicka, nu tar jag dig.

Caraboo? Caraboo!

—Det är en överraskning!
—Vad då för överraskning?

Det kan jag inte säga.

Rund. Jorden är rund.

Jag försökte föreställa mig henne
i hennes värld.

En fjärran plats
med ett vackert namn.

Men jag återkom hela tiden
till en mer komplicerad tanke.

Tanken på en vanlig flicka
med ovanlig fantasi.

—Harrison. Stiftelsens inspektör.
—Tack för att jag fick komma.

—Ni har en utmärkt kör.
—De övar mycket.

Vad händer med kvinnorna här?

Vi försöker hitta arbete åt dem.
Några lever ett gudfruktigt liv.

Andra följer inte den smala vägen,
utan hamnar på gatan igen.

Jag hittade den här boken
i närheten av Almondsbury.

Jag hoppades se namn i den,
De skriver alltid sina namn i dem.

—Det finns inga namn.
—Den tillhör en av våra välgörare.

Alla som ger bidrag får en sån.

Kan jag få en lista över välgörare
och de som har bott här nyligen?

Jag skriver en artikel och vill gärna
tala med några av dem.

—Vad för slags artikel?
—En respektfull.

Jag respekterar ert arbete
och er vänlighet.

Jag är så tacksam, Worrall.

Hennes nåd och hela Bath
har inte pratat om annat.

Hela Bath kokar över.
Hon väcker sensation i hela staden.

Apthorpe och Hobhouse
kom fram till mig.

De var ute efter en investering.
De frågade om...

Se där!

Nu kommer de springande. Se på
dem. De känner lukten av kryddor.

—Där är den där journalisten igen.
—Hans artiklar väcker intresse.

Jag tyckte om er artikel.

—Jag visade den för prinsessan.
—Kunde hon läsa den?

Hon kommer nog från en stam
av kvinnliga krigare.

Tur att hon inte var med Napoleon
vid Waterloo.

—Det sa lord Millingdon också.
—Har han träffat henne?

Om hon verkligen kom från gatan
och hade uppfunnit ett språk—

—för att driva med en klass
hon hade lärt sig att frukta...

Om hon verkligen hade gjort det...

...skulle jag älska henne
för alltid.

Holländarna har utforskat
många av öarna—

—men ännu fler ligger nog
långt från handelsrutterna—

—och är fortfarande isolerade
och outforskade.

Vi tror att prinsessan kommer
från området kring Mindanao.

Hennes dialekt heter maguindanao.

Ni har väl läst mr Gutchs beskrivning
i Felix Farley's Bristol Journal—

—om de sorgliga omständigheter
som förde henne till vår kust.

Hon blev bortför av pirater och såld
som slav till ett handelsskepp—

—från vilket hon undkom genom att
hoppa överbord i Bristolkanalen.

En lock av prinsessans hår.

Souvenirer?

Har ni nånsin varit i London?

—Caraboo bok.
—Ni har alltså sett den förut.

—Bok Caraboo.
—Har ni fått den av nån?

Var det nån som gav den till dig?

Caraboo bok.

—Får jag?
— Gutchee da.

Jag beklagar,
men jag ska använda den.

Gola phene fo.

Prinsessan?

Tatueringen?

Med er tillåtelse, prinsessan.

Ni kan lita på mig.

Jag tar bara en titt.

Det är en rent
akademisk undersökning.

Bara lite högre.

Ja, ja ...nej, prinsessan...

Det är för långt. Du milde!

Perfektion!

—Mrs Worrall.
—Mr Wilkinson?

—Det är söndag!
—Dra inga förhastade slutsatser.

Jag inspekterade bara tatueringen
i forskningssyfte.

Det gjorde ni säkert.

I anständighetens namn borde en
tjänsteflicka ha varit med. God natt.

Vad är det, professorn?

Aldrig i mitt liv
har en sån eld tänts i mig.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Stackars man.

Han skämde verkligen ut sig.
Men vi hade nytta av honom.

Kan man få lite lugn och ro?
Har vi en löpande tik här?

Mr Worrall.

—Är ni klar, sir?
—Nej, det är jag inte.

Du är så långt hemifrån.
Kanske ensam.

Men en prinsessas plikt är
till sitt stånd. Sitt kungliga stånd.

Hur ska hon förstå det?
Män, nej!

Inga män, förstår du?

—Inga män. Ingen annan heller.
—Inte så högt, du skrämmer henne.

Vi lägger mycket pengar på dig.
En sån säng är inte billig.

—Du har gjort det klart och tydligt.
—Det hoppas jag.

Rejang. Jag visste
att hon talade sanning. De ögonen.

—Kommer ni till höstfesten?
—Nej, jag ska tyvärr till London.

Varje man som är besatt
förtjänar medömkan.

Men det var inte bara historien jag
var besatt av, det var henne.

Även om jag ville veta
nåt om flickan—

—var en del av mig glad
att inte hitta nåt.

Om jag hittade en annan historia—

—skulle hon vara dödsdömd
om jag publicerade den.

Jag tar inte emot fler.
Flickan stal.

Det kom alltid män och knackade på,
lurade häromkring.

—Vad hände med henne?
—Hon drunknade vid Chatham.

—Vilka hemska tavlor.
—Hela inredningen är hemsk.

—Här är en. Var är alla?
—De är i kyrkan.

—Varför är inte du i kyrkan?
—Jag är katolik.

Kära barn, vi vill inte besöka
paret Worrall, utan prinsessan.

Ta mig till henne.

—Titta på den här.
—Den var fin.

De vet säkert inte ens
att den är här.

Rupert!
Jag har förklarat för prinsessan—

—att regenten själv önskar
att hon kommer till balen.

—Vad svarade hennes höghet?
—Att hon gärna kommer.

Tänk, jag visste inte
att du talar såna språk!

—Den subban!
—Vem av dem?

Lady Apthorpe. Hon gav
naturligtvis inte prinsessan nåt val.

Nej, jag fick ta ner prinsessans
flagga, sen tog de med henne.

—Vi åker till balen.
—Nej, det blir förödmjukande.

Då blir vi förödmjukade.
Det är inte första gången.

—Jag ska träffa mrs Peake.
—Kom in.

Vi har haft tre flickor från
stiftelsen i år, det är vår plikt.

—Vad har hänt med dem?
—Vad är ert intresse i det här?

Mr Gutch skriver en artikel
om stiftelsens välgörenhetsarbete.

Två av dem är kvar här.
Den tredje är nu i ett annat hem.

Men hon hade
aldrig varit...prostituerad.

När vi frågade om hon gick på gatan
tog hon det bokstavligt.

Hon var en korkad flicka.

Hur såg hon ut?
Var hon vacker?

Det tyckte inte jag. Men män
ser väl annorlunda på saken.

Du skulle väl inte
kalla henne vacker?

Nej, det skulle jag inte.

Hon heter Mary Baker.
Hon bor hos mrs Matthews i Clapham.

Hon är en snäll kvinna som tycker om
flickan. Ni ska få adressen.

Då kan ni se själv om ni håller med
min man om hennes utseende.

Om hon har arbete i Clapham
är det inte nödvändigt.

Följ mr Gutch ut, Charlotte.

Tack så mycket.

Gola phene fo.

Det betyder adjö.

—På vilket språk?
—Det är Marys språk.

Med de tre orden blev
den påhittade världen verklig.

Hans kungliga höghet, prinsregenten!

Min kära Margaret. Nu dansar vi!

—Kung?
—Nej, det är hans son.

Han är av en helt annan sort.

Å, så roligt. Se bara,
hur vi alla har klätt ut oss.

Ers kungliga höghet.
Hennes kungliga höghet—

—prinsessan Caraboo
från öriket Javasu.

Får vi inviga vår nya kusin
i den nya dans—

—som pressen har förklarat
ohälsosam, oanständig och...

...vällustig?

Kom nu.

Man eller kvinna?

Dräkten var obetänksam, Charles.

Det är väldigt enkelt.

Bakåt, åt sidan, ihop.

Ett, två, tre.

Bakåt, åt sidan, ihop.
Ett, två, tre.

Hon är en utsökt dansös, Margaret.

Charmerande.

Så söt.

När min nya paviljong vid Brighton
är klar ska du bo där.

—Jag går inte in.
—Jag går absolut inte in.

Det är så förödmjukande.

—Jag känner mig löjlig.
—Det gör jag också.

Gutchee da.

—Ers höghet.
—Vem är det?

Nutidens aristokrati saknar respekt
för den kungliga familjen.

Han är nog republikan.

Mary? Mary Baker?

Jag vet att du är Mary Baker
från Witheridge.

Jag är orolig för dig.
För att du ska bli avslöjad.

Det får hemska följder.

Sluta. Du är Mary Baker.
Vet du vilken fara du befinner dig i?

Mary, jag bryr mig om
vad som händer med dig.

Du tycker att det är en lek,
men det är vansinnigt och farligt.

Prinsessan?

Får vi äran i nästa dans?

Vem var det?
Han liknade Byron.

Den här vägen, sir.

Javasu, ett, två, Javasu...

—Vakna.
—Vad händer?

—Det är morgon.
—Dansar de fortfarande?

—Nej, det är tyst.
—Herregud, vad gör vi?

Tycker du att vi ska gå in?
Ska du gå in?

Ja, jag väntar här.

Jane... Vad tråkigt att du är så sen.

—Du gick miste om en härlig kväll.
—Var jag inbjuden?

Självklart! Tokiga tös.

Bra jobbat, mrs Worrall.
Älskade, älskade kvinna.

Mr Worrall!

Herregud, de har skickat armén
efter oss.

Halt! I regentens namn, halt!

Löjtnant Gordon, ma'm.

Regenten har gett mig order om—

—att eskortera er och ert följe
i säkerhet till ert hem.

—Vilken ära.
—Fint.

Bra jobbat, löjtnant.
Ge regenten våra kondo...

...tacksamhet. Fortsätt.

Framåt marsch!

Flickans historia skulle sälja
tidningar, men hon var mer än så.

Hon var en underbar varelse, jag
ville inte utsätta henne för fara.

Jag hade redan
riskerat hennes säkerhet.

—Det är artikeln om balen.
—Skulle den inte bli lång?

Jag bestämde mig för
den korta versionen.

Vid en bal till hennes ära hos
lord och lady Apthorpe —

— bar prinsessan Caraboo
en enkel, vit, elegant klänning —

— och dansade med
en mängd stiliga herrar.

Fortsätt, mr Frixos.

Men hennes största beundrare
visade sig vara prinsregenten själv.

Prinsregenten!

Jag hoppas att ers majestät
accepterar en inbjudan—

—till en blygsam bal här i huset
i slutet av november.

Vi hoppas att ert nyliga möte med
regenten uppmuntrar hans höghet—

—att göra oss äran
att delta i festligheterna.

Förstår hon?

Det gör hon.

Fortsätt, mrs Peake.

När jag berättade för Charlotte
om prinsessan i tidningen—

—sa hon att Mary Baker,
som vi hade i huset—

—hade berättat historier
om liknande prinsessor.

Hon blev bortförd, såld som slav och
hoppade överbord i Bristolkanalen.

Ett märkligt sammanträffande,
eller hur?

Mary?

Mary?

—Känner du inte igen mig?
—Det är Mary.

Det finns inga tvivel. Det var henne
jag anlitade som tjänsteflicka.

Är det sant?

Jag är ledsen, ma'm.

Jag är ledsen.

Värdelös! På grund av henne.
Värdelös!

Fan ta henne.
Hon ljög, och det är mened.

En spektakulär rättegång
underminerar banken ännu mer.

Banken är slut.
Världen vet att vi blev lurade.

—Det är vi som bär skulden.
—Vem? Vi?

Vi ville att hon skulle vara
en prinsessa. Du av girighet—

—och jag för att få uppskattning
av samhället.

Som kristna lär vi oss
att saliga är de barmhärtiga .

Dumheter! Det finns lagar. Som domare
och medborgare har vi en plikt—

—att se till att hon hänger i galgen!

—Eller hur, Sam?
—Ni kan inte hänga henne för det.

—Jo, det kan jag.
—Vi har ett moraliskt ansvar.

Mr Worrall. Först nu ser jag
på allvar din sanna karaktär.

Vi hänger henne imorgon.
Håller ni med?

Jag håller med. Naturligtvis.

Mrs Worrall. Får jag tala med er?

Mr Worrall säger att de
kommer att hänga henne.

Stackars prinsessa.
Tror ni att de gör det?

Ja då, de har hängt folk för mindre.

Men att bli hängd...

Jag önskar att jag hade modet
att göra det hon gjorde.

Hon drev med dem alla,
och roade sig under tiden.

Hon dansade hela natten
med prinsregenten!

—Bra jobbat, det tycker jag.
—Jag också.

—Det är Worralls bästa rödvin.
—Åt helvete med honom.

Skål för hennes kungliga höghet.
Hon är inte grekisk, inte fransk.

Hon är inte indisk,
inte afrikansk, inte ryss.

Hon är vår egen prinsessa.

Länge leve prinsessan Caraboo.

Länge leve prinsessan Caraboo.

Du kommer väl för att säga
vad var det jag sa ?

Nej, jag har inte kommit för det.

Jag är ledsen att jag lurade
mrs Worrall, hon är snäll.

Men de andra...
Mr Worrall och de andra.

—Det gör mig inget.
—Men det kostar dig livet.

Det spelar ingen roll
vad de gör med mig.

Det gör jag. Det du gjorde var inte
förkastligt, det var enastående.

—Ett äventyr.
—Ett äventyr.

Ja, det var väl det.

Hur kom du på historien?
Och språket.

—Det är en fantastisk bragd.
—Är det vad det är?

Det var inte så svårt.

Sjömännen berättar alltid om fjärran
länder efter deras resor på haven.

—Var det så det började?
—Nej.

London. Jag såg
en fransk flicka tigga.

Folk hade mer medömkan med henne än
med sina egna landsmän.

Jag låtsades vara fransyska,
men de tog mig till en fransman.

Så jag måste låtsas vara nån annan.
Det var så det började.

Det var enkelt.

När jag var henne, prinsessan...
Då var jag hon.

Jag blev henne.
Det var naturligt.

Jag är inte Mary Baker längre.
Jag är hon.

Jag vill gärna höra dig
berätta hennes historia.

Det orkar jag inte.
Det tar hela natten.

En del av den, då.
En liten del.

Från när hon undkommer
den engelska kaptenen. Om du vill.

Land i sikte , ropar sjömannen.

Prinsessan vet inte vad det betyder,
men hon ser land.

Det är grönt och lika underbart
som vattnet är salt.

England, sjöng en av matroserna,
som man sjunger till sin älskade.

Prinsessan blir så lycklig vid synen
att hon börjar gråta.

Kaptenen lägger en hand på henne,
för att skicka henne under däck.

Och hon ropar:
Holia wasist crampon!

Det betyder:
Ta bort handen, din otäcka vilde.

Jag är av kungligt blod,
blåare än safirens djupaste nyans.

Så hoppade hon över relingen och
simmade i land med kraftiga tag.

Ni skrattar åt mig, mr Gutch.

Inte alls. Det är vackert.
Kan du inte fortsätta?

När tårarna var torkade så att hon
kunde se, såg hon England.

Ett land fyllt av olycka och elände.

Folk tiggde och svalt.

Prinsessan vandrade
genom landet, från by till by.

De flesta var vänliga.
De gav henne mat och husrum.

Så kom hon till en by
som anmälde henne för tiggeri.

Men hon tiggde ju inte.

För prinsessor tigger aldrig.

Även om de dör av hunger
tigger de inte.

Hon hade inte gjort nåt fel.
Det är sant.

Jag har inte gjort nåt fel.

Inte på riktigt.
Inget att bli hängd för.

Jag ska göra
allt jag kan för dig, Mary.

Kan du se till att de här
levereras till mr Gutch?

Tack.

—Be honom vänta i biblioteket.
—Han insisterar.

Vem insisterar?

Det är skandalöst! Det är
ärekränkning, vi ska svara på det!

Det beskyller er och andra
i bankens styrelse för bedrägeri.

—Det får ni stå till svars för.
—Får jag påminna om min ställning?

Pappren visar att ni har
utgivit sedlar olagligen—

—för långt över värdet
på er behållning.

Pappren tillhör banken!
Jag vill veta var ni har fått dem.

Räcker det inte att veta att jag har
dem? Jag har ett förslag.

En utväxling.
Ett bedrägeri mot ett annat.

Mary. Imorgon bitti
seglar ett skepp mot Amerika.

—Du ska med det.
—Å, ma'm!

Här är dina kläder.
Och 20 guineas.

Visa det här för Herrnhut—nunnorna
när du kommer till Philadelphia.

Tack, mrs Worrall.
Jag glömmer aldrig er godhet.

Tacka inte mig.
Tack mr Gutch för din räddning.

Och jag bör nog tacka dig
för min egen räddning.

Lycka till, Mary.

Jag önskar er all framgång
och lycka i Amerika, prinsessan.

Tack, mr Frixos.

Efter tio års äktenskap är det dags
att säga: Det räcker nu.

Jag har ordnat en bostad åt dig.
Tjänstefolket stannar hos mig.

Förutom Betty.

Du behöver en hushållerska.

Skriver du till mig?

Jag vill gärna veta hur det går för
prinsessan i nya världen.

Den nya världen.

Det blir en ny värld för mig.
Jag kanske aldrig kommer tillbaka.

—Det kanske du gör en dag.
—Ni kanske kommer till Amerika.

—En dag.
—Kanske.

Mer än så kan jag inte önska mig.

Den här flickan hade hållit ut
sin hand mot mig, helt oväntat.

Och nu lät jag henne resa.

Gola phene fo!

Gola phene fo.

Hur många chanser har en man
till kärlek?

Mycket få. Kanske en.

Jag hade inte vågat avslöja
mina känslor.

Fegisen i mig hade sökt tillflykt
i sitt trygga, tråkig liv.

—Vill du ha nåt från puben?
—Nej, tack.

Det här var min verklighet. Jag var
tryckare och redaktör.

En till synes ansvarsfull man.

Eller var jag det?

Kutter om babord!

Lägg henne närmare vinden, mr Marler.

—Vad är det för språk?
—Irländska.

Det betyder: Där är du. Här är jag.

Mrs Worrall! Mrs Worrall!

—Har ni sett tidningen?
—Hur så?

Prinsessan Caraboo i sällskap med
Napoleon Bonaparte.

—Det är inte sant!
—Läs, det är en bra historia.

Skeppet med prinsessan ombord
drev söderut i en våldsam storm.

Det passerade
nära ön Sankta Helena.

Prinsessan insisterade på
att presenteras för kejsaren.

En vecka senare gick hon och mr
Gutch ombord ett skepp mot Amerika.

Det är en bra historia.
Är den sann, tror du?

Översättning: Tilda Appelberg
Scandinavian Text Service 2016

Ansvarig utgivare: Anders Melin